Nu var det ett tag sen. Ämnena att diskutera och rösterna som gör det, har däremot inte avtagit. Vill här tipsa om en mycket välformulerad text av poeten och författaren Bob Hansson, publicerad idag på hans egen blogg.
Louisedotter
Modet att vara delaktig.
Carina Wellton på radioett 13-15
En alldeles särskild bekant till mig kommer idag att vara med i radioett mellan 13- 15 och samtala om de sociala utförsäkringarna i egenskap av representant för organisationen Solrosuppropet. Hon medverkar i programmet tillsammans med Gunnar Axén, ordförande i socialförsäkringsutskottet.
Besök gärna Solrosuppropet på Facebook, där information om organisationen och olika evanemang står.
Läs gärna innan programmet om Myter om sjukförsäkringen.
Lyssna och kanske ring in och tyck till..!
De enskilda utförsäkringsfallen
För er eller dem som benämner utförsäkringarna som ett fåtal fall:
Skrika högt när ingen hör
Ibland stöter jag på människor som inte tror på fattigdom, utanförskap och alltmer skenande klasskillnader. Det finns de som helt sonika ignorerar de berättelser som med största utämnande sårbarhet ges till oss att reagera på och begrunda. Det gör mig mer förbannad än någonting. Att befinna sig maktlös i ett snurrande hjul av alltmer snåriga villkor för människor i utsatthet att uppfylla och samtidigt ha styrkan och modet att berätta om detta, borde ge en sån respekt att andra skulle stå i givakt. Varför skulle människor lämna ut sig i skuld och skam och berätta om sina svårigheter att klara sina basala behov? Finns det verkligen någon som tror att det är en finurlig och uttänkt väg att gå för att lura till sig medlidande och få lite fler sjukpenningdagar eller dagar med försörjningsstöd så att de kan springa till city och köpa en ny bil till hela familjen?
Är vi möjligen så lurade av att politiker med ytterst manipulerande taktik vänder problematiken mot en syndabock för att slippa ta ansvar själva? För jag är, och kommer nog alltid att vara, övertygad om att de allra flesta vill ha ett jobb att gå till och självständigt kunna försörja sig och därmed ha egen bestämmanderätt över sin tillvaro.
Socialtjänsten, A-kassan och Försäkringskassan är instanser som hjälper människor i tillfällig nöd. Att inte ens få ett erkännande att man är i faktiskt nöd är brutalt förnedrande. En man tog livet av sig pga detta. Han hängde sig i källaren och lämnade efter sig två barn och en fru.
Min egen mamma har arbetat som distriktssköterska i över 30 år och beskriver själv hur situationerna de sista åren stegrat till att inte vara humant försvarbara. En familj där dottern konstaterades astma hade inte råd att hämta ut den receptbelagda medicinen. Pappan drog högröd och skamsen min mamma åt sidan och frågade om det var någon fara om han hämtade ut medicinen nästa månad.
Jag vill att ni läser under artikel 1, 3, 22, 23, 25, 28 och 30.
Läs sedan denna publikation på regeringens hemsida och fundera på vad som verkligen händer.
Sverige kandiderar till FN:s råd för mänskliga rättigheter
Det blåser en kall, kall vind över Sverige.
Han sitter grå…
Han sitter grå i ansiktet och försöker lyssna på vad jag säger om hur du bäst marknadsför dig på arbetsmarknaden. Under armen och tvärs över bröstet vilar en hjärtpump. Mannen är utförsäkrad och väntar på en hjärttransplantation. Han kan inte lyfta armarna över brösthöjd av risk för att han då svimmar. Och han har personsökare som piper om en hjärta som matchar honom kommer in till sin hjärtklinik.
Försäkringskassan har ansett honom som frisk. Han får alltså inte längre den sjukpenning han tidigare haft och arbetsförmedlingen har skickat honom till det privata företag där jag för tillfället arbetar som Resursvägledare. Ett företag som senare var föremål för Uppdrag Granskning och som visade sig bara vara ute efter att tjäna pengar på att kontraktera deltagare i ett aktivitetsprogram som ska leda långtidssjukskrivna ut i arbete. En pott pengar betalas ut till företaget när deltagare anländer, och en annan pott när deltagarna går ut i olika sysselsättningskategorier.
Gruppen är full av liknande människor som honom. Jag känner mig kompetent att möta den här gruppen eftersom jag arbetat många år inom vården och psykiatrin, på arbetsförmedligen, som jobbcoach och själv varit både arbetslös och sjukskriven för utmattningsdepression. Ändå står jag paff inför den fruktansvärda behandling som dessa människor får utstå från samhället. Nya historier rullas upp varje dag i gruppen och det är inget att göra än att sätta sig ner och låta dessa människor berätta. Frågan är då: blir dessa personer motiverade att jobba, av att bli utförsäkrade? Blir de sugna på att visa sina förmågor när det enda som erbjuds är arbetsgivare som låter människor rulla ut och in i ett system som bygger på att de får så mycket bidrag som möjligt för de som ansöker?
Och vem vill anställa en man som inte kan lyfta armarna över brösthöjd utan att svimma?
Historierna och situationerna är många. Förnedringen som arbetslösa får utstå i maktmissbrukets växande kultur. De som göder denna kultur är de människor som anammar människosynen att de som lever på bidrag är lata eller fuskare. Att det inte handlar om maktlöshet att lösa sin situation, eller att arbete inte finns. Att heltidsarbete sällan erbjuds eller att du har en sjukskrivning som lyser rött, bakåt i ett CV. Det verkar heller inte handla om att arbetsgivare hellre anställer friska människor som klarar av att lyfta armarna än någon som inte gör det. För hur ska helt plötsligt empatin flöda hos de som anställer, när den bara minskar från makthavare och myndigheter?
Ge utsatta människor en möjlighet att ta sig upp själva. Ge dem tid att läka och byta hjärta om de behöver. Satsa stora pengar på att få dessa personer snabbt ut i arbetslivet igen. Inte genom att kapa tillgången till att klara sig själva, utan vara en brygga för att undvika att människor hinner gå under innan de åter kan vara självförsörjande. Det ska inte vara möjligt att inte ha råd att gå till tandläkaren, inte vara möjligt att inte kunna hämta ut sin medicin. Det ska heller inte vara möjligt att inte ha pengar till hyra eller mat för att systemen lagts om så att färre och färre klarar villkoren för att uppbringa sjukpenning, a-kasseersättning eller försörjningsstöd. Det ska inte vara möjligt att människor hinner skaffa sig såna skulder innan de blir självförsörjande igen att de aldrig kommer att kunna ta sig ur ett skuldberg.
Den slutgiltiga frågan är:
Har vi råd att slå ut våra medmänniskor från samhället och vad tjänar vi på det?
Agera, vakna. Dra upp huvudet ur sandbanken och se verkligheten. Den är mer skrämmande än du tror.
Louisedotter 